Rätt var det var så stod han där vid benpressen på gymmet och såg ut som om han ville fråga något. Kanske han undrade hur långt jag hade kvar på min övning, tänkte jag och tog ur ena air pod ur örat och meddelade med hög stämma att ”jag är snart klar”. Men nej han gick rakt på sak och berättade för mig hur jag skulle kunna effektivisera min benövning, för det jag gjorde nu såg ju inte så bra ut. Jag suckade inombords. Det här inte första gången jag blir ofrivillig mottagare av någons förmodligen välmenande råd och tips på gymmet. Och nej de jobbar inte ens på gymmet utan är där och tränar precis som jag, för det brukar vara det första jag frågar dem. Det hade ju i alla fall varit en förmildrande omständighet, dock hade jag fortfarande ifrågasatt approachen.
Så varför blir jag inte själaglad av att få dessa fina tips och råd? Jo. 1. Jag har inte bett om råd och tips. 2. Personen i fråga vet inte ett dugg om mig, har inte ställt en enda fråga utan utgår ifrån att han/hon vet vad jag vill, vem jag är, mina förutsättningar, ambitioner och målsättningar…etcetera. Och det upplever jag som respektlöst.
Så ja, ibland kan goda, välmenande råd vara riktigt dålig kommunikation, som i stället för att bygga relation helt grusar förutsättningarna att skapa det förtroende som krävs för att göra det.
Det finns en del personer som blir provocerade när jag berättar den här lilla historien. ”Ja men han ville ju bara vara snäll! Hur kan det vara fel?” utbrister de i affekt. Jo fast... det uppfattades ju inte så, mottagaren tog inte emot det så. Är det då fel på den stackars mottagaren? Nej verkligen inte, inte om man utgår från att kommunikation sker på mottagarens villkor.
Vad tycker du, kan det vara befogat att ge goda råd utan att tänka igenom hur det kan landa hos den som tar emot dem?