Överhörde en berättelse för ett tag sedan. Det var en lite små-kränkt och aningslös avdelningschef som förtäljde om ett möte hen haft med organisationens kommunikationsavdelning. Glad i hågen hade avdelningschefen en dag fått för sig att promenera in till kommunikationshögkvarteret i företaget och framfört att hen var i STORT behov av deras hjälp. Listan var lång. Men applåder och glada tillrop uteblev. Istället blev leendena ansträngda och det var visst någon som till och med hade himlat med ögonen. Till råga på allt hade avdelningschefen senare blivit uppringd och utskälld efter noter av kommunikationschefen. Och förstod inte varför. Vart ska man annars gå när man behöver hjälp med kommunikation?
Den här historien känner säkert många kommunikatörer igen mer eller mindre. Och det är riktigt tråkigt att bli stämplad som nej-sägare, motsträvig och polis, bara för att man vill göra ett bra jobb och utöva sin expertis. Men. Det ligger även på oss kommunikatörer att se till att organisationen vet hur vår roll och vårt uppdrag ser ut, hur vi jobbar och hur vi vill samarbeta med övriga avdelningar, chefer och medarbetare. Vi är ju trots allt en stöd-funktion.
Vi behöver marknadsföra oss internt helt enkelt. Positionera oss. För vi om några vet hur man gör, eller hur? Och varför inte göra som kommunikationsavdelningen på Stockholmshem med Åsa Stenmark i spetsen och låta olika avdelningar mäta hur de upplever samarbetet med er och börja samtalet där? För det är alltid bättre att förekomma än att förekommas, inte sant?